När jag var liten hatade jag alkohol, men i dag med lite mer insikt så kan jag inte säga att jag hatar alkoholen. Jag förstår dock att jag gjorde det som liten. Jag fick inte en särskild bra bekantskap med den när min far drack sig medvetslös om helgerna. Än värre var det efter att han och mamma skildes och vi bodde en vecka hos vardera. Det var egentligen då som jag började märka av hans alkoholproblem på riktigt.
Han är ingen aggresiv man som onykter min far. Det har jag hört talas om i andra familjer och så klart så har man sett det på film, oftast det vanligaste senariot. Nä min far blir inte aggresiv han blir bara depprimerad och det kanske man kan tycka inte borde vara så hemsk upplevelse, men för ett barn som inte förstår vad det är som händer så är det hemskt. Det enda man ser är hur ens far, den person som man räknar med, som tar hand om en och skyddar en, blir någon annan. Eller något annat. Han är inte lik någon person man känner och inte bara det att han pratar osammanhängande han rör sig vingligt också. Hans blick är tom och han luktar konstigt. Jag antar att det blir lite av ett trauma.
Det jobbigaste med att vara det äldsta syskonet med en onykter far var den här känslan av att jag måste skydda mina syskon. De var förståss ännu yngre än mig och tyckte precis som jag att det var obehagligt. Jag brukade försöka dölja det för dem när far var onykter, försökte gömma undan dem så att de inte skulle behöva träffa far i det tillståndet. Uppehöll far medan de kunde se en film eller spela ett spel. Många gånger tog jag dem till mamma, men ibland blev mormor eller farfar.
Fortfarande ruskar jag på huvudet åt alla historier om alkohol på jobbet bland de yngre anställda och delar ut en ogillande grimage åt de äldre som berättar att de tagit ett glas. Trots att jag som sagt inte längre kan säga att jag hatar alkohol, men det sitter kvar. Det händer att även jag tar ett glas och det är gott när det är en väldigt låg alkoholhalt som blir mer av en smaksättare. Det är även gott i glass, bakverk eller godis. Det är egentligen upp till var och en vad man gör alkoholen till inte själva alkoholen även om det så klart hade underlättat en hel del om den bara inte fanns.
Men när det då är upp till var och en människa att hantera alkoholen och en del klarar inte av det, hatar jag dem? Ja. Om de inte kan hantera alkoholen utan dricker sig runda under fötterna och sedan beter sig som svin, men följande morgon kan de inte påstå att de gjorde fel. När det sedan övergår till att bli en vana och människor i deras närhet ska behöva lida, men de kan fortfarande inte erkänna att de har ett problem. Ja då hatar jag dem!
Jag kan förstå ett beroende som är svårt att hejda eller förstå för den som är drabbad och jag känner medlidande för dem när de erkänner sitt problem och vill ha hjälp. Jag hjälper dem, men till dem som inte vill inse sittt problem och att han eller hon skadar sin omgivning utan att bry sig sträcker jag mitt finger åt. Dem är det något annat fel på.
Min far har alltid ångrat sig dagen efter och han har skämpat hårt för att bryta sitt beroende och jag tycker att han har gjort det bra. Det har blivit längre mellan gångerna, men det har blivit perioder. Bryta det helt har han inte lyckats med och han vet inte varför det inte går. Det är obegripligt även för honom varför det är så svårt att motstå när man vet att det bara plågar de nära. Så i dag har han beslutat sig för att ta hjälp och jag ska hjälpa honom komma igång. Det ska han ha en medalj för.
Det första steget är att erkänna att man har ett problem, men att inse sitt problem är inte alltid tillräkligt för att lösa det och det är då man måste våga be om hjälp. För alkoholister finns AA vilket är en grupp människor som alla har något problem med alkoholen och man hjälps åt med att lösa varandras problem. Delar med sig av sina erfarenheter och stöttar varandra. Det är gratis och man är absolut inte i vägen. Det finns ingen som dömer någon, där är alla välkomna som bröder och systrar.
