Undra vad det är som gör att vissa människor blir hörd i grupp och andra inte? Jag har alltid haft svårt för att prata i grupp. Som liten var jag väldigt blyg och tillbakadragen och försökte bara undvika grupperingar fastän jag gärna ville kunna prata i grupper. Jag blev ganska utfryst i klassen, i dag har jag förstått att det nog är mer en regel än undantag bland barn att inte låtsas om de barn som är tillbakadragna. Hur som helst så kom jag tillslut till en punkt i livet när jag skulle ändra på mig och börja våga prata. Jag minns att jag varje sommarlov brukade tänka att när skolan började igen så skulle jag vara annorlunda, men riktigt så enkelt var det inte. Det var kämpigt att börja prata, många gånger skämdes jag över att jag kanske sagt något fånigt eller onödigt och ibland så så lyckades jag helt enkelt inte göra mig hörd. Det var det värsta när jag faktiskt pratade, men ingen hörde mig ändå. Självklart så tänker man inte att de kankse inte hörde mig, nej iställer så slår man på sig själv lite extra genom att tänka att de inte tyckte att jag var intressant.
Än i dag så har jag svårt att prata i grupper, framför allt om det är med människor jag inte känner. Det händer fortfarande att jag ibland inte lyckas göra mig hörd, men när det bara händer någon gång under samtalet så brukar jag inte tappa min gnista för det. Händer det ofta så brukar jag inte heller slå på mig själv längre, men tappa lusten och gå därifrån i stället. I dag har jag även insett att det finns olika människor, så det handlar inte bara om mig eller att jag skulle vara ointressant. Jag har förstått att jag säkert pratar på ett eget sätt, alltså med kanske lite mindre energi i tonen än många andra och kanske även med en lite lägre stämma. För vissa människor så hörs jag helt enkelt inte, men för vissa så gör jag alltid det!
Jag vill inte säga att de människor som inte hör mig är elaka eller dumma på något vis, det tror jag inte. De är oftats motsattsen till mig, oftast är de männsikor som aldrig haft svårt för att prata i grupper och som i skolan kanske var klassens pajas. De har inga problem med att höja rösten, skratta högt eller skrika. De har ofta en väldigt energi och tar för sig. Jag tror inte att de tänker på att de ignorerar mig. För dem är det säkert ganska svårt att föreställa sig att det kan finnas dem som tycker att det är svårt att prata för folk. Dock så kan jag inte hjälpa att känna mig retad när de kommer in och avbryter ett samtal som jag håller med någon annan, det är faktiskt oförskämt! Särskilt om de dessutom bara har tänkt prata till den personen som jag nyss pratade med och inte alls kastar en blick åt mig. Då måste jag väl ändå få tycka att det är elakt?
Jag vet dock inte vad som sårar mig mest, om det är personen som kommer in och avbryter mitt samtal till en annan person eller om det är personen jag just pratade till som glömmer bort mig och mitt samtal bara för att lägga all fokus på den nya spralliga personen som kom in. Det kan faktiskt än i dag svida lite för mig när något sådant händer och framför allt om det gäller en person som jag trott varit min vän eller kompis, nu skriver jag trott för jag har nämnligen insett att de personer som gör något sådant inte är min vän. Varken den utåtriktade personen som rusar in eller den personen som glömmer bort mig. De är inte mina vänner, de menar säkert inte att såra mig på något sätt, men de är inte mina vänner. För mina vänner hör mig alltid oavsätt buller och mina vänner fortsätter lyssna på mig när något annan försöker avbryta. För de värdesätter ju faktiskt mig! Jag har såna vänner och för mig är de helt fantastiska människor och mina förebilder. Mina vänner kan jag följa med för att träffa stora grupper av nya ansikten utan att behöva oroa mig för att bli osynlig. De hjälper mig! Och de ser alltid till så att jag är delaktig.
